Blogg D: Gammelmedier och sociala medier i symbios

Gammelmedia är för mig ett ganska laddat uttryck. Jag ser framför mig en man i höghatt, monokel och mustasch sitta vid sitt frukostbord och läsa en morgontidning lika stor som mattan på golvet. Som något väldigt gammalt helt enkelt. Men tittar man på verkligheten så betyder gammelmedia i princip sådant som publiceras i medier som fanns innan sociala medier. Jag behöver inte söka djupare än till Wikipedia för att hitta en beskrivning som jag tycker beskriver uttrycket väl:

”Gammelmedia är ett begrepp som används för att beteckna traditionella medier såsom tidningar, radio och TV. Begreppet uppkom i början på 2000-talet för att särskilja de traditionella medierna från bloggar, internetforum och andra sociala medier som uppkommit i samband med internets utveckling.”

Och gammelmedia är gammalt. Tidningar, radio och TV har funnits väldigt länge. Men det har även skett en del med gammelmedia. Går man in på exempelvis aftonbladet.se så är jag tämligen säker på att det skiljer sig en del från den första tidningen som trycktes för sisådär 400 år sedan. Men fortfarande är det gammelmedia.

Bill Kovach och Tom Rosenstiel har tillsammans skrivit den bland journalister välrenommerade boken The Elements of Journalism. I boken tar de upp nio punkter som kännetecknar god journalistik. Innan man ens börjar snegla på de respektive punkterna så behöver man ställa sig frågan: ”Vad är journalistik?” Detta är en stor fråga att besvara förstås och jag tänker inte ge mig i kast med den i detta blogginlägg. Men jag tänker utgå från ett egenkomponerat påstående om att gammelmedia levererar journalistik och att sociala medier inte gör det.

Vad bygger jag då detta påstående på? Jag återgår till det jag nämnde om att det hänt en del inom gammelmedia. Kovach och Rosenstiel har gjort en lista över tillskott som uppstått bara genom internet som jag plockat några extra viktiga delar från, nämligen:

-          Film- och ljudklipp från eller om storyn.

-          Chatter med reportrar eller berörda parter i storyn.

-          Fullständiga textdokument och andra källor som använts i storyn.

Detta anser jag vara journalistik. Läsaren, lyssnaren eller tittaren får läsa om nyheten, titta på ett filmklipp om nyheten och kanske till och med läsa en originaltext som rör nyheten. Jag påstår och tror att det är denna typ av journalistik Kovach och Rosenstiel syftar till när de gjort sin niostegslista till god journalistik. Sen är jag mycket väl medveten om att denna inte följs av alla. I filmen Outfoxed som handlar om den amerikanska nyhetskanalen Fox News får man bevittna allt annat än ”god journalistik”. Där är nyheterna så vinklade att man knappt tror att det kan vara sant. Men det finns alltid motpoler. När Fox News är så republikansorienterad så finns andra kanaler, kanske inte lika stora men däremot desto fler, som är mer demokratsorienterade. Och än fler neutrala, till exempel Sveriges public service-kanaler. Jag tror därför att man ska se på gammelmedia som en enda entitet som balanserar sig själv. Den goda journalistiken som våra författare hänvisar till finns om man ser på denna entitet.

Sociala medier anser jag dock inte innefattas i journalistik. Men de spelar också en stor roll. Medan jag själv kanske föredrar att läsa om nyheter genom Facebook eller någon blogg, så kanske min far hellre läser om dem i Dagens Nyheter eller hör om dem på radio – en fråga om demografi helt enkelt. Vi får troligtvis olika vinkling av samma nyheter. Men när vi sedan möts och talar om nyheten så möts ju även sociala medier och gammelmedier. Och det är då opinion kan bildas.

Så för att komprimera det jag just sagt:

-          Gammelmedier verkar i en entitet för att uppnå god journalistik.

-          Gammelmedier verkar i symbios med sociala medier för att skapa opinion.

Tack för mig.

Blogg C: Berättande journalistik, det räcker

Svensk maffia. Bara bokens titel känns ju motsägelsefull. Maffia är ju mer eller mindre överviktiga herrar med italiensk bakgrund, klädda i kritstrecksrandiga kostymer. Eller? Enligt författarna Lasse Wierup och Matti Larsson är det inte alls så. Enligt dem kan det lika gärna handla om svenska motorcykelentusiaster iklädda jeans, skinnväst och sportiga solglasögon. Sveriges kriminella gäng har blivit vår maffia. Bakgrunden till detta är enligt författarna att gängen ”gjort hot och spridande av fruktan till en affärsidé”.

För att göra en recension och analys av boken Svensk maffia tycker jag att en presentation av författarna kan vara aktuell.

Lasse Wierup är reporter på Dagens Nyheter med inriktning på organiserad brottslighet. Detta säger egentligen en hel del om bokens uppkomst. Lasse Wierup är en reporter som velat ta steget längre och i bokform presentera för oss som allmänhet den kriminella värld som faktiskt existerar runt omkring oss. I stället för att göra analyser och rapportera om brott i nyhetsartiklar, så får han här göra utlopp för allt han lärt sig om organiserad brottslighet i Sverige.

Matti Larsson är chefredaktör på nyhetsbyrån Siren – ”en av Sveriges största informationsgrossister”. Siren samlar rättslig information och besitter samtliga domar från Sveriges domstolar. Här är alltså en kille som sitter på värdefull information för denna bok. Tillsammans kan Matti Larssons omfattande fakta och Lasse Wierups lika omfattande kunskap inom området ge upphov till en bok som Svensk maffia.

I boken anges inte vem av författarna som bidragit med vad. Men jag tycker att man får en ganska klar känsla av detta. I alla fall om vi antar att mina ovanstående tolkningar av författarnas roller stämmer. Och det antar vi ju.

I boken målas miljöer upp på ett mycket begåvat sätt. Som läsare kan jag se varje plats och person som beskrivs. Även långa händelseförlopp beskrivs i detalj och jag kan till och med känna de känslor som beskrivs i boken. Detta blandas med intervjuer med personer i gängen samt med poliser och andra berörda parter. Och när det gäller gängmedlemmarna så är det många som inte ens nämns vid sina riktiga namn. Emellanåt presenteras det rena fakta som till exempel domar och anmälningar mot gängmedlemmarna.

Alltså: Lasse Wierup bidrar med ett sätt att skriva som håller kvar till och med mig som läsare – som förmodligen aldrig skulle läsa om något liknande i DN – och Matti Larsson bidrar med hårda fakta som förhöjer reliabiliteten i boken.

Är allt då sant? Nej, allt kanske inte är sant in i minsta detalj. Behöver allt vara sant? Nej, in i minsta detalj tycker jag inte att det behöver det. Trots att en del personer inte nämns vid namn och trots att jag är fullt medveten om att en del händelser kan vara lite påspädda, så köper jag allt. Det är en del av den litterära journalistiken.

New journalism – eller berättande journalistik som vissa kallar det – går ut just på att man berättar. Björn Häger citerar i sin bok Reporter Sören Larsson som definierar berättande journalistik:

”Det räcker, tycker jag, att kort och gott tala om en journalistisk berättelse.”

En extremt kort och koncis definition. För det är just det Svensk maffia gör – presenterar en journalistisk berättelse. Och visst är det väl okej att en berättelse förstärks så att läsarens fulla intresse fångas? Så länge det följer spelreglerna uppskattar jag det här sättet att presentera journalistik.

Och verkligen, new journalism? Uttrycket uppstod under sextiotalet. Många, inklusive reportern och författaren Anders Sundelin, menar dessutom att tillvägagångssättet användes ännu tidigare än så. Så är det verkligen så new? Jag tar rygg på Sören Larsson och kallar det berättande journalistik. Det räcker, tycker jag.

Blogg B: Spelregler öppna för tolkning

”Sammanfattningen av de centrala värden som massmedierna anses böra sträva efter att skydda i nyhetsförmedling och opinionsbildning, t.ex. korrekt och allsidig nyhetsförmedling samt enskilda människors integritet.”

Så definieras ordet pressetik av Nationalencyklopedin. Det är även så kapitlet ”Spelregler” inleds i Björn Hägers bok, Reporter. Jag fastnade för dessa två uttryck och kom fram till att vi här har uttryck som definitivt kan diskuteras. Vi börjar med just pressetik.

Enligt NE:s definition av ordet pressetik så är det de värden som medierna anses böra sträva efter. Vi hugger ner det lite:

• Anses – det är någon/några som tycker detta.
• Böra – något som borde göras.
• Sträva efter – försöka uppnå något.

Detta är min fria tolkning av uttrycken och jag tror att få sätter sig emot den. Tre uttryck som egentligen inte ger någon som helst uppmaning. Någon/några tycker att medierna borde försöka skydda de centrala värdena i nyhetsförmedling och opinionsbildning. So what? Ja, detta är i alla fall något som journalister tar till sig. Det finns en gemensam överenskommelse om att en viss pressetik skall följas i Sverige. Hur pressetiken sedan tolkas är en helt annan fråga.

Den gemensamma överenskommelsen kallas Spelregler för press, radio och TV. I denna finns publicitetsreglerna – 17 skrivna regler om vad journalister bör tänka på vid nyhetspublicering. De 17 reglerna är indelade i sex grupper:

• Ge korrekta nyheter
• Var generös med bemötanden
• Respektera den personliga integriteten
• Var varsam med bilder
• Hör båda sidor
• Var försiktig med namn

Efter att ha ögnat igenom reglerna inom respektive grupp ser jag snabbt att detta helt enkelt kan och bör ses som en handbok för journalister – inget som de måste följa. Och det känns som att försiktighetsgraden kan tänjas ganska ordentligt när man läser till exempel regel nummer 15:

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Sitter man då som journalist på Expressen och har namn och bild på personen som skäligen är misstänkt för mordet på två barn i Arboga – gör man då fel i att publicera detta? Jag tillsammans med andra anser nog att det fanns ett uppenbart allmänintresse under tiden utredningen pågick, nyheten var extraordinär. Och låt säga att journalisten på Expressen övervägt konsekvenserna, ja då är det ju bara att köra. Sen är det ju självklart de andra spelreglerna att ta hänsyn till, men utifrån det här exemplet så vill jag påstå att det är ganska lätt att kringgå de flesta av dem. Hade jag varit ansvarig utgivare och fått frågan om denna nyhet var okej att publicera med namn och allt, så hade jag förmodligen inte sagt nej. Jag hade helt enkelt inte känt att det fanns något att fällas för enligt spelreglerna. Huvudsaken hade bara varit att någonstans i en sådan artikel berätta att personen i fråga är misstänkt för brott och inte presentera någon som mördare. Jag hade på detta sätt kunnat sälja betydligt fler lösnummer än de tidningar som inte presenterat namn och bild.

Rösterna om detta sätt att se på pressetik och spelreglerna går förstås isär. Mitt resonemang i ovanstående exempel går ihop med pressforskaren Stig Hadenius teori. Han menar bland annat att en tidigare namnpublicering av Englas mördare, Anders Eklund, möjligtvis kunde ha lett till att mordet inte skett. Eftersom Eklund varit inblandad i tidigare utredningar hade det kunnat finnas vittnen som kunnat komma fram med värdefull information. Denna teori kan man sedan väva ihop med Aftonbladets chefredaktör Jan Helins resonemang; att om man publicerat något som inte stämmer eller om någon misstänkt visat sig vara oskyldig, bara gå ut och meddela ändringen dagen efter.

I samband med att man får presentera de felaktiga uppgifterna dagen efter, så har man förmodligen redan fått nya uppgifter att skriva uppseendeväckande rubriker kring. Och helt plötsligt har man sålt lika många lösnummer som dagen innan tack vare samma nyhet.

/Anton Dyberg

Blogg A: Meteoritregn vs. Hela Sunne

Den 15 februari 2013. Det är ingen tvekan om vad som i dag är världens största nyhet. Ett meteoritregn har träffat jorden och närmare bestämt centrala Ryssland. Nyhetssajter världen över har uppmärksammat händelsen och nyheten återfinns på förstasidor hos bjässar som amerikanska CNN och Fox News samt brittiska Sky News, men även hos våra svenska dito som Aftonbladet och Dagens Nyheter (DN). Ingen ifrågasätter det faktum att medierna skriver om meteoritregn, det är ju ”nyheter”. Och visst är det ju så. Men varför är det nyheter? Jag återkommer till detta.

En nyhetssajt som däremot inte har några rubriker om meteoritregn är värmländska Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Här hittar vi i stället en artikel om ”Hela Sunne” – ett nytt politiskt parti – högst upp på förstasidan. Artikeln berättar för oss om vilka som sitter i partistyrelsen, vilken politik partiet kommer att föra samt vilka mål partiet har inför valet 2014. Alltså: allt man kan tänkas behöva veta om ett nytt parti, komprimerat till en artikel. På samma sätt som att DN:s läsare anser det vara självklart att läsa om meteoritregnet, anser NWT:s läsare det lika självklart att läsa om det nya partiet i Sunne. Men varför är det så?

För att svara på de frågorna jag nu har ställt, så behövs en analys av respektive artikel.

Journalisten och författaren Björn Häger skriver i sin bok ”Reporter” att nyhetsurval sker utefter en formel. Denna formel kallar han för VINKELN, en akronym för:

• Vikt
• Icke-normalt
• Närhet
• Konflikt
• Elitpersoner
• Lättbegripligt
• Nytt

Om jag ska välja en av ovanstående punkter att applicera på nyheten om meteoritregnet, så blir det tveklöst icke-normalt. Att ett meteoritregn träffar jorden händer inte ofta och därför blir det intressant för läsarna. I och med att det är en icke-normal händelse för hela vår planet blir det även en icke-normal nyhet för hela vår planet. Att det hände i just Ryssland gör egentligen varken till eller från för nyhetsvärdet. Närheten finns inte för varken oss svenskar, för britter eller för amerikaner.

Något som tillför vikt till nyheten är att många människor skadades. Omkring tusen människor uppges ha skadats i samband med meteoritregnet. Dock så ska ingen ha dödats, något som hade förstärkt nyhetsvärdet ytterligare. Det absolut högsta nyhetsvärdet, sett till VINKELN, hade kunnat ha en rubrik som ”Meteoritregn träffar centrala New York – tusentals döda”. Bara för att leka med tanken.

Jag ska förstås göra samma analys på artikeln om Hela Sunne. Här går det snabbt att sålla bort punkterna vikt och icke-normalt, som gjorde meteoritregnet till en stor nyhet. Konflikt, elitpersoner samt lättbegripligt väljer jag också bort då artikeln inte återspeglar något att dessa element. De som blir kvar är alltså närhet och nytt. Jag börjar med nytt.

I korta drag är inte Sunnes nya parti nytt på samma sätt som det var nytt att prinsessan Victoria och Daniel Westling förlovat sig. Det är däremot nytt för Sunne då kommunen fått ett nytt politiskt parti som kommer att föra ”en politik som ur ett glesbygdsperspektiv tillvaratar alla kommuninvånares intressen”. Alltså: en nyhet som säkert får många människor i Sunne att lyfta på ögonbrynen och känna en viss nyfikenhet. Och med det kommer jag osökt över till nyhetsvärdet genom närheten.

Det är inget snack om saken att den här artikeln endast har ett lokalt värde. Anledningen till att den inte står att läsa på DN:s förstasida är att DN:s läsare helt enkelt inte är ett dugg intresserade av nyheten. Anledningen till att den står på NWT:s förstasida dock, är att nyheten ligger geografiskt nära läsarna. Detta gäller värmlänningar i allmänhet och människor i Sunne i synnerhet. Det här vet även läsarna. Vill en person i Sunne läsa om det nya partiet så går hen till en lokal nyhetssajt som NWT. Vill hen läsa om meteoritregnet så går hen till en större nyhetssajt som DN.

Genom ovanstående analyser av de båda artiklarna har jag svarat på frågeställningarna om varför detta är nyheter och varför respektive nyhet hamnar på olika nyhetssajters förstasidor.

Anton Dyberg