Svensk maffia. Bara bokens titel känns ju motsägelsefull.
Maffia är ju mer eller mindre överviktiga herrar med italiensk bakgrund, klädda
i kritstrecksrandiga kostymer. Eller? Enligt författarna Lasse Wierup och Matti
Larsson är det inte alls så. Enligt dem kan det lika gärna handla om svenska
motorcykelentusiaster iklädda jeans, skinnväst och sportiga solglasögon.
Sveriges kriminella gäng har blivit vår maffia. Bakgrunden till detta är enligt
författarna att gängen ”gjort hot och spridande av fruktan till en affärsidé”.
För att göra en recension och analys av boken Svensk maffia
tycker jag att en presentation av författarna kan vara aktuell.
Lasse Wierup är reporter på Dagens Nyheter med inriktning på
organiserad brottslighet. Detta säger egentligen en hel del om bokens uppkomst.
Lasse Wierup är en reporter som velat ta steget längre och i bokform presentera
för oss som allmänhet den kriminella värld som faktiskt existerar runt omkring
oss. I stället för att göra analyser och rapportera om brott i nyhetsartiklar,
så får han här göra utlopp för allt han lärt sig om organiserad brottslighet i
Sverige.
Matti Larsson är chefredaktör på nyhetsbyrån Siren – ”en av Sveriges
största informationsgrossister”. Siren samlar rättslig information och besitter
samtliga domar från Sveriges domstolar. Här är alltså en kille som sitter på
värdefull information för denna bok. Tillsammans kan Matti Larssons omfattande
fakta och Lasse Wierups lika omfattande kunskap inom området ge upphov till en
bok som Svensk maffia.
I boken anges inte vem av författarna som bidragit med vad.
Men jag tycker att man får en ganska klar känsla av detta. I alla fall om vi
antar att mina ovanstående tolkningar av författarnas roller stämmer. Och det
antar vi ju.
I boken målas miljöer upp på ett mycket begåvat sätt. Som
läsare kan jag se varje plats och person som beskrivs. Även långa
händelseförlopp beskrivs i detalj och jag kan till och med känna de känslor som
beskrivs i boken. Detta blandas med intervjuer med personer i gängen samt med
poliser och andra berörda parter. Och när det gäller gängmedlemmarna så är det
många som inte ens nämns vid sina riktiga namn. Emellanåt presenteras det rena
fakta som till exempel domar och anmälningar mot gängmedlemmarna.
Alltså: Lasse Wierup bidrar med ett sätt att skriva som
håller kvar till och med mig som läsare – som förmodligen aldrig skulle läsa om
något liknande i DN – och Matti Larsson bidrar med hårda fakta som förhöjer
reliabiliteten i boken.
Är allt då sant? Nej, allt kanske inte är sant in i minsta
detalj. Behöver allt vara sant? Nej, in i minsta detalj tycker jag inte att det
behöver det. Trots att en del personer inte nämns vid namn och trots att jag är
fullt medveten om att en del händelser kan vara lite påspädda, så köper jag
allt. Det är en del av den litterära
journalistiken.
New journalism – eller berättande journalistik som vissa
kallar det – går ut just på att man berättar. Björn Häger citerar i sin bok
Reporter Sören Larsson som definierar berättande journalistik:
”Det räcker, tycker jag, att kort och gott tala om en
journalistisk berättelse.”
En extremt kort och koncis definition. För det är just det
Svensk maffia gör – presenterar en journalistisk berättelse. Och visst är det
väl okej att en berättelse förstärks så att läsarens fulla intresse fångas? Så
länge det följer spelreglerna uppskattar jag det här sättet att
presentera journalistik.
Och verkligen, new journalism?
Uttrycket uppstod under sextiotalet. Många, inklusive reportern och författaren
Anders Sundelin, menar dessutom att tillvägagångssättet användes ännu tidigare
än så. Så är det verkligen så new? Jag tar rygg på Sören Larsson och kallar det
berättande journalistik. Det räcker, tycker jag.
