Blogg C: Berättande journalistik, det räcker

Svensk maffia. Bara bokens titel känns ju motsägelsefull. Maffia är ju mer eller mindre överviktiga herrar med italiensk bakgrund, klädda i kritstrecksrandiga kostymer. Eller? Enligt författarna Lasse Wierup och Matti Larsson är det inte alls så. Enligt dem kan det lika gärna handla om svenska motorcykelentusiaster iklädda jeans, skinnväst och sportiga solglasögon. Sveriges kriminella gäng har blivit vår maffia. Bakgrunden till detta är enligt författarna att gängen ”gjort hot och spridande av fruktan till en affärsidé”.

För att göra en recension och analys av boken Svensk maffia tycker jag att en presentation av författarna kan vara aktuell.

Lasse Wierup är reporter på Dagens Nyheter med inriktning på organiserad brottslighet. Detta säger egentligen en hel del om bokens uppkomst. Lasse Wierup är en reporter som velat ta steget längre och i bokform presentera för oss som allmänhet den kriminella värld som faktiskt existerar runt omkring oss. I stället för att göra analyser och rapportera om brott i nyhetsartiklar, så får han här göra utlopp för allt han lärt sig om organiserad brottslighet i Sverige.

Matti Larsson är chefredaktör på nyhetsbyrån Siren – ”en av Sveriges största informationsgrossister”. Siren samlar rättslig information och besitter samtliga domar från Sveriges domstolar. Här är alltså en kille som sitter på värdefull information för denna bok. Tillsammans kan Matti Larssons omfattande fakta och Lasse Wierups lika omfattande kunskap inom området ge upphov till en bok som Svensk maffia.

I boken anges inte vem av författarna som bidragit med vad. Men jag tycker att man får en ganska klar känsla av detta. I alla fall om vi antar att mina ovanstående tolkningar av författarnas roller stämmer. Och det antar vi ju.

I boken målas miljöer upp på ett mycket begåvat sätt. Som läsare kan jag se varje plats och person som beskrivs. Även långa händelseförlopp beskrivs i detalj och jag kan till och med känna de känslor som beskrivs i boken. Detta blandas med intervjuer med personer i gängen samt med poliser och andra berörda parter. Och när det gäller gängmedlemmarna så är det många som inte ens nämns vid sina riktiga namn. Emellanåt presenteras det rena fakta som till exempel domar och anmälningar mot gängmedlemmarna.

Alltså: Lasse Wierup bidrar med ett sätt att skriva som håller kvar till och med mig som läsare – som förmodligen aldrig skulle läsa om något liknande i DN – och Matti Larsson bidrar med hårda fakta som förhöjer reliabiliteten i boken.

Är allt då sant? Nej, allt kanske inte är sant in i minsta detalj. Behöver allt vara sant? Nej, in i minsta detalj tycker jag inte att det behöver det. Trots att en del personer inte nämns vid namn och trots att jag är fullt medveten om att en del händelser kan vara lite påspädda, så köper jag allt. Det är en del av den litterära journalistiken.

New journalism – eller berättande journalistik som vissa kallar det – går ut just på att man berättar. Björn Häger citerar i sin bok Reporter Sören Larsson som definierar berättande journalistik:

”Det räcker, tycker jag, att kort och gott tala om en journalistisk berättelse.”

En extremt kort och koncis definition. För det är just det Svensk maffia gör – presenterar en journalistisk berättelse. Och visst är det väl okej att en berättelse förstärks så att läsarens fulla intresse fångas? Så länge det följer spelreglerna uppskattar jag det här sättet att presentera journalistik.

Och verkligen, new journalism? Uttrycket uppstod under sextiotalet. Många, inklusive reportern och författaren Anders Sundelin, menar dessutom att tillvägagångssättet användes ännu tidigare än så. Så är det verkligen så new? Jag tar rygg på Sören Larsson och kallar det berättande journalistik. Det räcker, tycker jag.